Caras Galadhon - Lunds Tolkiensällskap

Om författaren

John Ronald Reuel Tolkien föddes den 3 januari 1892 i Bloemfontein i Sydafrika, där han bodde tills han var tre år gammal. Hans föräldrar var brittiska, och han växte sedan upp i England, i Birmingham-trakten. Redan vid fyra års ålder miste han sin far, och när han var tolv dog även hans mor, i diabetes, som inte gick att behandla på den tiden. Men innan dess, när John Ronald var åtta, konverterade hon till katolicismen, och både John Ronald och hans lillebror Hilary uppfostrades som katoliker. När de blev föräldralösa var det fader Francis Morgan, en vän till familjen, som blev deras förmyndare.

Tolkien hade tidigt ett intresse för språk, särskilt gamla sådana, men fördjupade sig särskilt i anglosaxiska (fornengelska) och medelengelska. Två gånger blev han professor i anglosaxiska vid Oxfords universitet. Han var till yrket filolog, språkvetare, och en mycket kunnig sådan. Latin, grekiska, fornisländska och gotiska är andra exempel på språk som han talade flytande. Men hans språkintresse stannade inte där. Något av det mest märkvärdiga med hans skapande förmåga är de språk som han själv uppfann, och som återfinns som bland annat alviska i hans böcker om Midgård. Dessa språk är lika komplexa som verkliga språk, med egna språkliga strukturer och en egen språklig "historia". Man kan nästan säga att hans berättelser snarare är miljöer för hans påhittade språk, än att språken är detaljer i berättelserna.

Han hade också ett intresse för sagor och myter, särskilt gamla sådana. Han lär ha ansett att den normandiska invasionen var en kulturell katastrof för den engelska kulturen, och att mycket av den skatt av legender, dikt, myter osv som hade kunnat vara en grundläggande del av den engelska identiteten då gick förlorad. Han var en mycket religiös man, vilket lyser igenom i hans verk, särskilt i The Silmarillion, men också i The Lord of the Rings, om man är uppmärksam på det. Däremot gillade han inte allegorier eller legender där den kristna tron spelade en uttalad roll, som t.ex. Arthur-sagan. Han ville åstadkomma något som var mer arketypiskt, som kunde beröra människor på ett djupare, mer allmängiltigt plan.

Den första skönlitterära bok han publicerade som utspelar sig i den mytiska värld som kom att kallas Middle-earth, eller Midgård, var The Hobbit, or There and Back Again (Bilbo, en hobbits äventyr [Hallqvist 1962] samt Hobbiten, eller Bort och hem igen [Andersson 2007]), som kom ut år 1937. Den var skriven för att roa hans fyra barn. Men långt innan dess, redan under första världskriget, hade han börjat skriva på det verk som långt senare, efter hans död, skulle ges ut under namnet The Silmarillion (Silmarillion [Adlerberth 1979]). Det han ville åstadkomma var en slags mytologisk historia för England, ett legendarium som motsvarade Finlands Kalevala, något han tyckte saknades i den engelska kulturen. När förlaget ville ha en fortsättning på The Hobbit började han skriva på det som så småningom blev The Lord of the Rings (Härskarringen [Ohlmarks 1959-61] samt Ringarnas Herre [Andersson/Olsson 2004-2005). Det tog tid – den kompletta boken, med alla tre delar, var inte utgiven förrän år 1955, nästan tjugo år senare, och då skilde den sig ganska mycket från sin förelöpare The Hobbit. Framför allt var det inte längre en barnbok. Och Silmarillion, det verk som kanske egentligen låg hans hjärta närmast, blev aldrig fullbordad innan han dog 1973. Den gavs ut posthumt, av hans son Christopher Tolkien. Bara ytterligare en skönlitterär bok som utspelar sig i Midgård lyckades Tolkien publicera innan sin död: The Adventures of Tom Bombadil, en samling verser och sånger från hobbitarnas Fylke. År 2007 utgav Christopher Tolkien den skönlitterära berättelsen The Children of Húrin (Húrins barn [Lång 2007]), som han kompilerat ur sin fars efterlämnade manuskript.

Det är många som har kritiserat JRR Tolkien som författare, och inte alla uppskattar den typ av berättelse som The Lord of the Rings är, men när man i Storbritannien och USA i slutet av förra seklet röstade om vilket som var århundradets litterära verk, så var det, i ett flertal omröstningar, varken James Joyces Ulysses eller George Orwells 1984, eller någon av 1900-talets nobelpristagare i litteratur, som kom på första plats. Det var Tolkiens The Lord of the Rings. Utan tvekan har denna bok betytt mer för människor än någon annan skönlitterär bok under förra århundradet, vad man än kan tycka om saken. Redan 1954, innan hela boken var publicerad, skrev en entusiastisk recensent vid tidningen The Sunday Times: "The English-speaking world is divided into those who have read The Lord of the Rings, and those who are going to read it." ("Den engelsktalande världen är uppdelad i dem som har läst The Lord of the Rings och dem som kommer att göra det.") Nu, femtio år senare, är det mer sant än någonsin.

JRR Tolkien

För en utförlig lista över allt som Tolkien publicerat, se Åke Bertenstams Tolkienbibliografi.

 

Till överst på sidan